Palestinaresan

Sista intrycket av Israel

Vi blir genast insugna i vägspärren in till flygplatsen Ben Gurion i Tel Aviv. Vi åker med en palestinsk man, som inte är taxichaufför. Den som vanligt tungt beväpnade soldaten kollar upp oss och förhör Anna tills hon blir skakig av nervositet och ilska. Sedan får vi klistermärken med en speciell färg och en sifferkod på våra pass.

När vi kommer fram till flygplatsen och ska gå fram till incheckningen så kommer den andra kontrollen.
– Hello, welcome. Vad har du gjort i Israel? Var har du varit? Vilka har du träffat? Vad har ni för relation? Åkte ni tillsammans från Sverige? Hur länge har ni varit här? Har ni fått någonting från någon?
Efter ett långt förhör kommer en annan man från säkerhetstjänsten fram. Han förhör oss mer.
– Vad arbetar ni med? Varför arbetar ni inte med israeler? Vilka projekt har ni besökt? Vilka har ni pratat med? Vilka ställen har ni besökt? Vad har ni gjort i Gaza?
I Pers, Henriks och Annas pass finns en stämpel från Gaza. I mitt pass har de glömt att stämpla. Men jag har stämplarna på en lös lapp, som jag inte visar.
Vi får röda lappar på våra väskor. Alla väskor, påsar, pass och biljetter förses med den röda klisterlappen med olika sifferkoder och någon annan kod ikryssad. De andra i kön får lila, rosa, gröna, gula, eller gulblå lappar. Så väntar röntgen av bagaget. Efter röntgen en genomsökning av allt bagage och röntgen igen. Jag har tur, jag behöver bara packa upp några av alla små påsar och pryttlar jag har lyckats få med mig. Allt undersöks med en detektor, en del inuti och en del utanpå.
– Vad är det för apparat? frågar jag.
– Sorry, I'm not allowed to tell you.
Efter varje väska – jag har fyra – får jag plocka ihop allt igen.
Anna råkar värre ut, hon måste öppna allt och personalen gör hål på hennes påsar med nötter för att kunna genomsöka dem.
– Is this your camera? Did you pay for it yourself? Does it work?
Efteråt upptäcker Anna även en fantastisk bild på en metalldisk, ett golv och säkerhetspersonalens skoklädda fötter i sin kamera, som säkerhetsmannen alltså har tagit.
Min säkerhetsperson frågar inte så mycket.

Efter genomsökningen är det dags för kroppsvisitering med metalldetektor. Jag får vänta på att en kvinna blir ledig för att eskortera mig till ett rum avstängt med ett draperi. Av med skorna, sedan genomsökning av hela mig med metalldetektor. Hon är trevlig och proffsig men situationen känns obehaglig.

Väl tillbaka tvingas jag vänta på Anna. Henrik och Per har försvunnit.
– Var är våra vänner? frågar vi vakterna.
– Jag vet inte, en har gått igenom.
– Den andra, då?
– Ni kommer att ses vid gaten.
Vi blir oroade för att Per eller Henrik fastnat någonstans.

Anna och jag lämnas inte ensamma en sekund. Vi får inte ens checka in själva, det gör en vakt. Jag ser ingen annan som råkar ut för samma sak. Efter incheckning eskorterar vakten oss en särskild väg till nästa säkerhetskontroll. Där får vi gå in genom en specialingång, antagligen eftersom vi redan är väl undersökta och för att inte ge oss tillfälle att komma i kontakt med någon annan som skulle kunna ge oss någonting, vad det nu skulle vara. Sedan lämnar han oss att gå igenom passkontrollen.

Vi hittar Henrik i tax-freeområdet.
– Är Per kvar någon annanstans?
– Han handlar kaffe.
Vi slappnar av. Men jag känner mig inte säker på att vi verkligen ska få komma med planet förrän vi väl sitter där.

Även när vi mellanlandar i Wien känner jag mig osäker på om någonting mer ska hända. Mannen i passkontrollen ser rätt trevlig ut. Jag lägger märke till att han har ring i örat. När han får se baksidan på Annas och mitt pass, med den röda klisterlappen, garvar han lite.
Det känns faktiskt skönt.

posted by Ulrika @ 12:22