Palestinaresan

Soldaterna fotograferar och skrattar åt en gråtande Leah

Vi kommer inte in genom checkpointen utanför Nablus. Den här checkpointen är inte lika stor som Qalandia vid Ramallah eller Erez vid Gasa. Här står finniga, ibland nervösa, unga värnpliktiga med stora automatvapen. Automatvapen är förresten något som även poliser i både Israel och Palestina har.

Anna ringer frenetiskt till ansvariga officerare för checkpointen och till PGS kontor i Sverige. När vi väntar börjar jag prata med israeliska Leah, som är volontär från Women against the Occupation and for Human Rights, en israelisk organisation. Hon är 27 år gammal och jobbar som dövtolk. En dag i veckan, ungefär, står hon och observerar vad som händer vid olika checkpoints. I dag kom hon vid sju på morgonen, de åkte vid sex från Tel Aviv.
– En del soldater blir lättade när vi kommer. De har elaka befälhavare, men vill inte vara hårda själva. När vi kommer får de ett skäl till att agera mer humant. Men andra hatar oss, som de som är här nu. De låtsas inte om oss, de pratar inte ens med oss.
– Vad säger andra israeler om vad ni gör? frågar jag.
– Det är olika... Min familj tycker att det är bra. Men många kallar mig för arabhora eller skriker att jag knullar araber. Som om det vore så farligt, säger hon med ett snett leende.

Senare ser jag att det händer något. Leah och hennes kollega Mickey står en bit inne i spärren tillsammans med några palestinier och soldater. En soldat fotograferar observatörerna, och Leah fotograferar soldaterna.
Hon kommer tillbaka och gråter så att hon skakar. Den tredje observatören på plats tröstar henne.

Jag frågar vad som har hänt när Leah är lugnare. Ett sjukt spädbarn som är bara några timmar får inte komma ut ur Nablus, till sjukhuset som ligger utanför checkpointen. Föräldrarna gråter. När Leah sade åt soldaterna att vänta medan hon ringde the District Cooperation Office (DCO), så struntade soldaterna i henne. De sa åt föräldrarna att de fick ta taxi eller ambulans – något som kostar en förmögenhet och viftade undan dem. Bebisen är blek och alldeles svettig. Leah fotograferade soldaterna. När Leah började gråta fotograferade soldaten henne och senare hör hon hur de skämtar med vaktavlösarna om hur hon stod och grinade.
Jag gråter också.

Leah ringer DCO i alla fall, och en man därifrån kommer till platsen. Soldaterna är skyldiga att hjälpa sjuka. Mannen från DCO hjälper familjen att få en taxi och soldaterna släpper igenom dem.

Men soldaterna har ringt efter polis, eftersom de vill ha bort Leah. Soldaterna själva får inte ingripa mot civila israeler. Polisen kommer och för Leah och Micki åt sidan. Sedan tar han dem till sin bil. Efter en stund kommer de tillbaka, glada.
– Det är otroligt, säger Susan. Han var vänligt inställd till oss. Han tog oss till bilen för att spela lite för soldaterna. Han sa bara åt oss att inte gå in i checkpointen.

Den här gången slutade det kanske bra. Men det är inte alltid det finns observatörer på plats och det är inte alltid de kan ringa en myndighetsperson. 39 nyfödda barn har dött i checkpointsen sedan år 2000 för att soldaterna inte släpper igenom dem till sjukhusen.

Vi kommer igenom in till Nablus efter två timmar, för att en svensk högt uppsatt tjänsteman ringer checkpointen.

posted by Ulrika @ 06:12